DE OMÖJLIGAS RESA
av Julio Carrillo

När David Svensson berättade om sitt projekt Havanna var min första reaktion är det här verkligen genomförbart. Har du någon Plan B? frågade jag. Men envis och fokuserad som David är så hade han ingen Plan B. Han hade kastat sig rakt ut i bassängen utan att kolla om det fanns vatten i eller inte. Om man tittade noga kunde man se en glimt i hans ögon som jag då trodde var beslutsamhet. Jag förstod ännu inte att det var glöden som fanns innesluten i de lampor han såg för sin inre blick.

Men även om min fråga kunde verka aningen framfusig betydde det inte att jag tyckte att Havanna var ett dåligt projekt eller att jag inte fann det intressant. Tvärtom. Jag var väl bekant med Davids arbeten och mycket förtjust i hans vackra Black Tear. För mig framstod den som själva sammanfattningen, koncentratet av det kubanska. Jag trodde att han hade gjort den efter sin första resa till Kuba. Då tyckte jag att det vittnade om extremt snabb uppfattningsförmåga. Att befinna sig en vecka på ett ställe man inte känner till sen innan för att därefter, såsom han gjort, överföra det till en bild av själva dess essens. Senare tog David mig ur min vill-farelse. Han försäkrade att Black Tear inte enbart handlade om Kuba. Men jag ansåg fortfarande att det gjorde den och att han måste ha fått inspiration av Ignacio Piñeiros Lágrimas negras (Svarta tårar), som är den kubanska nattens egen hymn.

För att återgå till frågan om Plan B. Jag ville bara försäkra mig om att David visste vad han gjorde, att han hade vägt alla för- och nackdelar mot varandra som skulle kunna komma i hans väg. Man måste bo i Havanna för att inse hur mycket arbete som krävs för minsta småsak, minsta formalitet. Standardfrasen lyder: Det där blir inte lätt. Det är en ren mardröm att få saker och ting att fungera. Det finns två nyckelord som på ett precist sätt beskriver den kubanska situationen: byråkrati och Kafka. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sa det och försökte varna David. Han bara log, det såg ut som om han hade förstått, men han fortsatte sin egen väg utan att låta sig avskräckas.

Underverk kan ske och vem är jag att våga tvivla på det. Och det var i ett oförklarligt infall som jag beslutade mig för att hjälpa honom. Inom mig bad jag en stilla bön att hans besvikelse inte skulle bli alltför stor om Gud av någon okänd anledning inte ville att han skulle finna sina lampor.

Jag tog på mig att leta reda på antikaffärer och lumpbodar. Till slut hade jag fått ihop en kort lista med telefonnummer och satte igång att ringa. Jag kan inte här berätta om alla våra äventyr. Jag upplevde dem endast genom det som David och La dulce Ana - som vi kallade hans compañera, fotografen och konstnären Anna Nordquist Andersson - berättade för oss om kvällen när de kom hem. Men en sak jag minns är att några av lamporna som de till sist köpte kom från ett märkligt ställe som var en kombination av en antikaffär och ett gym. Jag kan inte föreställa mig vilka trollformler ägarna måste ta till för att få sköra glas från Lalique och Baccarat att sammanbo med högljudd musik och intensiv träning. Jag tror att Anna i smyg tog bilder av denna egendomliga plats.

Slutligen kom den kväll då Davids lampor kom hem och packades upp en efter en på den gamla soffan. Han var fullständigt hänförd. Nu hade han skaffat lamporna och tittade förhäxat på dem, likt den som föreställer sig en värld av glas eller för första gången inser alltings förgänglighet. Det är det han tänker på, tänkte jag. Men jag förstod inte det då. Det är först idag jag är helt säker. Jag hade förväxlat hänförelse med bestörtning, extas med dilemma, dilemmat för den som just har insett alla svårigheterna.

Det som återstod var att få lamporna ivägskickade, men innan dess måste de packas. Vi ringde upp packmästarna på en firma som ägnar sig åt sånt. Jag hade förvarnat David om att jag ville att det hela skulle skötas diskret. Inte för att det var olagligt på något sätt, men om du hade bott i Havanna skulle du inse hur skum en sådan där röra med lampor i händerna på en blond nordbo kan verka.

När jag så en morgon kom hem från marknaden fullastad med frukt och grönsaker, möttes jag av en enorm trälåda vid dörren till mitt hem. Jag såg att de förbipasserande stannade upp och tittade på den. Jag greps omedelbart av panik. En trälåda av det omfånget var dåförtiden, och är förresten fortfarande, en tämligen sällsynt företeelse på Havannas gator.

Jag kan inte förneka att jag i det ögonblicket förlorade "mitt sedvanliga lugn". Jag drog iväg med David till en vrå där packmästarna inte kunde höra oss och frågade om det här var hans uppfattning om diskretion. Jag kan avslöja att mitt utbrott inte hade någon verkan. Jag lyckades inte provocera David, som jag måste säga är den perfekte gentlemannen, som aldrig tappade fattningen hur mycket jag än pressade honom. Lyckligtvis löste sig allt-ihop snabbt, och just denna välsignade gång visade sig packmästarna vara utomordentligt skickliga yrkesmän.

Nu återstod bara den slutliga transporten ut till flygplatsen, men väl där bröt paniken ut. Jag minns inte riktigt vad som hände. Någonting med datum, missar i samordningen, inte vet jag. Lösningen blev till slut att David och Anna försvann mot Malmö och lämnade kvar mig (MIG!) med uppgiften att se till att den enorma trälådan hamnade på flyget på rätt dag och rätt tid. Inte bara panik, utan PANIK!

Förstå mig rätt. Det var inte det att jag inte ville hjälpa dem. Tvärtom. Det som förlamade mig var föreställningen om att jag skulle komma till flygplatsen och bli stoppad, att det än en gång skulle fattas ett papper, ett formulär, en räkning eller någon eländig stämpel som man glömt att trycka dit. Och att jag utan att kunna göra något åt saken skulle stå där bredvid denna enorma trälåda och tvingas se flygplanet lyfta som i en film, som i självaste Casablanca. Vad skulle jag sedan ta mig till med en låda full av sönderskruvade lampor?

Om jag någonsin hyst minsta tvivel på kungariket Sveriges ambassader i utlandet, om jag någonsin haft för mig att de var fyllda av odugliga tjänstemän som ägnade sig åt att lapa sol med en mojito i handen kan jag här med en gång tala om att jag tagit fel. Om det inte hade varit för all hjälp jag fick av en av de där solbrända tjänstemännen skulle ni idag inte kunna se Svenssons lampor. De skatter han betalar har åtminstone i detta fall använts på bästa möjliga sätt.

Men jag ska inte förlora mig i detaljer. Det får bli Davids uppgift att avslöja namnet på denne anonyme välgörare som åtog sig att vaka över den enorma trälådan innehållande de dyrbara frukterna av Davids arbete ända tills den dag den anlände Malmö.