ÖVERVAKNING PÅGÅR

Det händer inte ofta att man blir skrämd av en monokrom målning. Möjligen på ett intellektuellt plan, som i Barnett Newmans berömda verk ”Who´s afraid of red, yellow and blue”.

Men på David Svenssons utställning i Borkyrka Konsthall hoppar jag till inför ett av verken. Två svartlackerade målningar är placerade i ett hörn och speglar både varandra och betraktaren med en suggestiv högblank djupverkan. En stund senare gastar två tonåringar till i högan sky när de får se sig själva i det blanksvarta djupet.

Denna dubbelmålning är som en koncis och klaustrofobisk variant av Dan Grahams glas- och spegelpaviljonger - ett slags visuella labyrinter som reflekterar betraktaren och det omgivande (stads)rummet i en och samma rörelse. Liksom Graham skriver David Svensson in sig i en tradition som går tillbaka till Duchamp och 1900-talets början, där konstnären arbetat med att visa på betraktarens och kontextens betydelse för verkets slutgiltiga betydelse.

Det handlar alltså inte så mycket om konstnärens närvaro i verket som om betraktarens. David Svensson rör sig kring denna fråga med en blandning av lekfullhet och visuell stramhet. På utställningen finns till exempel en serie lysande halvtransparenta tygskulpturer - som knallrosa ”barbapapafigurer” eller en lila blomknoppsliknande form som sticker ut från väggen, och vars sken sprider sig över rummet.

”En fenomenolog som Maurice Merleau-Ponty menar att människans förmåga att samtidigt se det faktiska föremålet och vad det representerar, det vill säga dess poetiska funktion, är en av de finaste egenskaper vi äger”, skriver Gertrud Sandqvist i en tänkvärd katalogtext. Det är en återkommande aspekt i Svensson arbeten: verken kan vara igenkännbara som en form som hör vardagen till, samtidigt är de ju på ett tydligt sätt frikopplade från all funktion.

Detta är tydligt i en liten rund målning, också den gjord i svart lack. Konvex i formen och placerad högst upp i ett av utställningsrummets hörn påminner den om det slags övervakningsspeglar som används i till exempel matbutiker - likaväl som Malevitjs banbrytande verk ”Svart fyrkant på vit botten”, som vid första utställningen 1915 hängdes i det hörn där vanligen ryska ikoner placeras. Det är liknande överlappningar av utomkonstnärliga och inomkonstnärliga referenser - tillsammans med det fysiska och visuella rummet däe färger och former reflekteras och går in i varandra - som ger verken deras poetiska kraft.

Det är konstnördigt i ordets bästa bemärkelse. Tittar man upp mot den lilla svarta målningen i hörnet ser man sig själv vandra omkring i rummet. Men man ser också sig själv vandra omkrink i det måleriska rum som verket utgör. Om det är skrämmande eller inte beror nog på vilken konstsyn man har.

Milou Allerholm