LIKT, MEN OLIKT

Jag tror att 2006 är efter-teoriernas år. Under en ganska lång tid har vi sett konst som sökt sig bort från konceptuella och teoretiska begreppsapparater för att närma sig verkligheten. Varför då? I en värld som mer eller mindre upplevs genom massmediernas filter kan vi inte möta vardagens händelser utan att referera till ”verkligheten” som den presenteras – och tolkas – i massmedia. Vi litar inte helt enkelt på oss själva. Eller ska jag säga – jag litar inte på mig själv.

Denna osäkerhet om vad som är min uppfattning eller andras uppfattning om det jag upplever runt omkring mig själv, är någonting som konstnärer undersökt sedan massmedia blev ett begrepp för över hundra år sedan. På olika sätt. Expressionisterna reagerade genom att framhäva sitt jag. Kubisterna analyserade. Surrealisterna flydde. Popkonstnärerna accepterade och inkorporerade ett slags dubbelt förhållningssätt till vad som är verklighet och fantasi – realitet och fiktion.

Men idag, 2006 – vi borde vara medvetna om det extremt komplexa förhållandet till vad som är sant eller falskt, vad som är min personliga upplevelse eller vad som är den påtvingande upplevelsen!? Förresten, är dessa motsatspar överhuvudtaget möjliga att separera?

När man konfronterar David Svenssons konstverk aktiveras just – motsägelser. Det finns å ena sidan ett tydligt Marcel Duchamp spår. Genom att appropriera vardagliga föremål, ibland genom att hantverksmässigt reproducera dem, ställer han meta-frågor om konstens väsen. Vi igenkänner en tegelvägg, en elegant lampa eller gammaldags flätningar. I konstens rum transformeras dock det igenkännbara till någonting annat. Jag vet inte till vad… Men jag upplever en stark personlig hand i processen. Det är som om Svensson vill säga att det, trots allt, finns en mänsklig faktor bakom det till synes industriellt massproducerade tinget. Han åter-huminaserar det opersonliga tinget.

Men å andra sidan finns också motsatsen till hans Duchampska spel med vad det materiella representerar; hans verk handlar också om – det immateriella. Ljus. Atmosfär. Okontrollerbara förändringar.

Till exempel i Svenssons ”Inner Light (Absent Images)” från 2001 möter man tydligt det subtila spelet mellan någonting igenkännbart och något bortom det igenkännbara. På ett rättframt men också subtilt estetiskt sätt återanvänder han projektionsdukar. Bara själva dukarna får mig att minnas hemmakvällar med föräldrar och släkt då de senaste diabilderna från sommarens semester visades under muntra tillrop. Eller de långsamma skoltimmarna då ändlöst tråkiga pedagogiska bilder om biologins utveckling visades. I dagens digitala powerpoint-värld skapar dukarna ett nostalgiskt skimmer.

Men i nästa ögonblick omvandlas det nostalgiska skimret till en sofistikerad frågeställning kring visuell perception. Utifrån verkets platsspecifika karaktär – utseendet och antalet är beroende på platsen verket visas i – skimrar dukarna olika beroende på vilken ålder eller fabrikat de har. De har samma funktion - men är ändå olika.

Plötsligt skenar tanken iväg. Visst, det är vackert. Förförande vackert. Men Svensson adderar också en annan mening. Dukarna är ämnade för att projicera till exempel minnen eller kunskap. Men i vilken utsträckning är dessa minnen och kunskaper gemensamma för oss alla? Det är som om dukarnas ”individualitet” påpekar att även jag har en individuell tolkning av det som projiceras på dukarna. Men det är inga bilder vi ser. Det är i stället ljusets skiftningar. Dukarna får därför en dubbel sprängkraft. Ljuset skiftar och laddar dem med emotionella stämningar som jag kan tolka utifrån min egen sinnesnärvaro. Men de är också objekt som påminner mig om min egen historia, om bilder som jag tidigare sett på liknande dukar. Hur delar jag mina egna erfarenheter av vad jag ser och har sett med mina medmänniskor? Svenssons åter-humanisering av opersonliga ting handlar just om denna konflikt. Han ger oss konstnärliga redskap för att jag ska våga lita på vad jag ser. Enkelt, men smart, lyckas David Svensson förena en betydande estetisk upplevelse med en social kommentar. Det finns nyanser i verkligheten.

Michelangelo Pistolettos s.k. ”spegelbrunnar” från 1960-talet – som senare utvecklades till komplexa installationer – är en intressant referenspunkt. Genom att lakoniskt och ”fattigt” (arte povera) placera speglar på golvet utvecklade Pistolettto den Duchampska idén om att betraktaren eller kontexten är konstverket. Du kan spegla dig själv i verket. Omgivningens fysiska förändingar i form av ljusskiftningar eller besökare skapar ett ”interakvivt” konstverk där tinget inte är i fokus utan konstverket är själva mötet med just tinget och betraktaren. En form av ”relationell estetik”, innan begreppet myntades på 1990-talet.

Spåren leder vidare till 1960-talets Los Angeles: ”L.A. Look” var rubriken för konstnärer som James Turrell, John McCracken, Larry Bell, Ed Ruscha, Billy Al Bengtson m.fl., som på olika sätt ville tolka ”plastkulturen” i Kalifornien – allting är föränderligt och utbytbart. Individens ombytbarhet tolkades såväl som frihetslängtan och existensiell ängslan. I synnerhet James Turrells ljusinstallationer har kanske blivit till de mest framstående exemplena av den kaliforniska solkustens 60-talsutopier: materialismen i form av ting upphör och du går in i rum (eller ser berg på avstånd) som handlar om immateriella ljusupplevelser. Fräckt sagt, hippie-rörelsen blev förnämt estetiserad av Turrell.

Okej, tillbaka till ämnet: Är David Svensson en hippie? Nej, det är han inte. Men det går inte heller att undvika att han faktiskt vill få oss betraktare att upphäva tingens betydelser - för att sedan ladda dem med nya betydelser. Det finns en mycket ovanlig ödmjukhet i hans konstnärskap. Han vill låta oss drömma eller knasigt skena iväg i mötet med verken. Det är som om han litar på oss. Hans konstverk är förslag. Inte påståenden.

Det är en gäckande estetik som blir ytterligare intressant när den möter allmänheten. Hans offentliga utsmyckning ”Light Box”, 2004–2005, i konferenscentrumet Conventum i Örebro, utmanar bokstavligen upplevelsen av tid, ljus och i viss mån rum. När det blir mörkt förvandlas en passage mellan två huskroppar till en kraftig ljuskub som lyser upp omgivningen runt omkring. Huset får liv nattetid. Staden sover aldrig.

Själv menar han att en av utmaningarna med verket var att göra någonting stort och påtagligt utan att materialisera eller bygga det själv. Snarare att omforma – eller transformera – något redan existerande. Det kännns igen från hans övriga konstnärskap. Men i det här fallet handlar det om stadsmiljöer och arkitektoniska huskroppar.

Utgångspunkten är de tillbyggda glasspassager mellan olika hus som man ofta möter i våra svenska städer i dag. Inte sällan är de missanpassade, byggda efter standardiserade mått och tillknökta för att passa in.

Förutom den rent estetiska upplevelsen att kvälls- och nattvandrarna närmast får en svävande, ja, utomjordisk upplevelse av ett lysande väsen i centrala Örebro, handlar verket också om sociala frågor, om än indirekt. Hur ser våra landsortsstäder ut? Under 1950- och 60-talen formades städernas kärnor utifrån likartade mönster: torg, varuhus och korvkiosk. Bostäderna byggdes i ringar runt stadskärnan och resultatet blev – folktomt och ödsligt stadsliv efter stängningsdags. Alla vi som växt upp i sådana miljöer vet hur kallt och ogästvänligt det var att vistas kvällstid där. Svenssons ”Light Box” åter-humaniserar en sådan miljö. Det finns ljus. Det finnns liv.

Överhuvudtaget är ljuset för David Svensson en betydelsefull metafor för – förvandling. Hela hans konstnärskap handlar om att se. Och för att se krävs ljuset. Jag vill dock inte påstå att han använder ljuset i en slags filosofisk mening. Det handlar inte om – upplysning. Eller att se - det sanna ljuset. Med subtila medel använder Svensson snarare ljuset för att ”störa” vår verklighetsuppfattning. Hans ”Light Plan” från 2006 består av 107 lysrörsarmaturer; fyra olika längder och åtta olika nyanser av vitt. Det tar tid att långsamt koncentrera sig på vad jag ser. Det krävs stillhet. Men långsamt upplever jag nyanserna och inser att det där med vitt ljus – ja, det är inte så enkelt!

Utgångspunkten är dagsljuset som varierar över jordklotet. Naturligtvis varierar ju ljuset på en och samma plats beroende på de naturliga förutsättningarna. Men i ”Light Plan” är Svensson intresserad av de geografiska variationerna – hur ljuset upplevs annorlunda på grund av breddgrad eller andra fysiska orsaker. Han spelar med färgtemperaturer. Konkret försöker han åskådliggöra hur ljuset vid ekvatorn har en varm gulaktig nyans och hur nyanserna sedan vandrar mot det kallare blåvita ju längre man kommer mot nord- eller sydpolen. Med små medel skapar han en ”karta” över förutsättningarna för seendet. Upplever vi omgivningen annnorlunda beroende på ljuset? Varför riskerar syrliga subtropiska kulörer i Kuba upplevas som pastellfärgad kitsch i Sverige?

De olika raderna av lysrör associerar just till olika geografiska breddgrader. Men det handlar också om att gestalta ljus som – färg. Här finns en koppling till hans fotografiska serie ”Light House” från 2004–2006. I bilderna av olika växthus kan man se hur ljuset varierar i dem. Alltifrån neutralt vitt till varmt gult eller kallt blått. I vissa hus ser man även hur olika ljustemperaturer används olika beroende vilket ljus som växterna behöver och trivs i.

David Svensson vill få oss intresserade att stanna till, att undra över vad jag ser, tänka på vad jag ser… Hans metod är inte att sätta objektet i första hand. ”Night Vision” från 2005 är till exempel en rumsinstallation med solfilm på fönster med olika ljusgenomsläpp. Du kan uppleva den inifrån – men också utifrån. På dagen ser du ut, på natten in.

Det är ett intrikat spel som Svensson iscensätter. Betraktaren, rummet och tiden vävs samman. På sitt sätt påminner installationen om Dan Grahams glaspaviljonger i vilka man lätt kan gå vilse trots deras relativa litenhet. Men Svensson fokuserar tydligare på själva transparensen mellan hur stadsrummet utomhus blandas med till exempel konstverk inomhus. Glasföntret blir en bildyta där arkitektur och händelser glider ihop. Jag tänker på barockens veckbildningar som överskrider ens logik. Det går inte att följa till exempel Berninis veck i hans skulpturer. Snabbt tappar man tråden och ger upp inför den matematiska överlägsenheten. Under barocken var det Gud som skulle uppenbara sig. I Svenssons fall tolkar jag det dock annorlunda. Snarare handlar det om oss själva – mig själv. Jag blir varse min egen närvaro. Inte olikt hur han tömmer objekt på mening för att sedan fylla dem med nya betydelser.

”Black Tear” från 2005 är en svartlackerad italiensk takarmatur. Man kan säga att Svensson för evigt släckt lampan med svart billack – förvandlat en lysande vattendroppe till en svart tår. En melankolisk känsla infinner sig. Titeln refererar till de i Kuba sorgligt besjungda ”Lagrimas Negras” (svarta tårar). Det är som om den svarta tåren innehåller en hel värld, likt Harry Martinssons vattendroppe som beskriver det lilla men speglar det stora. Åtminstone reflekterar Svenssons tår rummet som den befinner sig. Arkitekturen och betraktarna speglas i den högglansiga lacken. Själva formen innebär också att nästan hela rummet syns. Verket bokstavligen omfamnar mig i sin reflexion.

Det är förvandlingar som David Svensson ständigt återkommer till. Det som dock gör hans konst angelägen är att han fokuserar på förvandlingens själva process. Genom att betona till exempel ljus och reflexioner blir verken också beroende av rummet och miljön de visas i. Han skapar en lyckosam dialog med betraktaren. Men inte bara vad gäller meningen med verken. I lika hög utsträckning vad gäller upplevelsen av dem. De är i ständig förändring på grund av dess omgivning – rummet, ljuset, tiden, betraktarna etc.

Som sagt, det krävs stillhet och koncentration inför Svenssons verk. De bullrar inte, och de är inte arresterade av akademiska teoripoliser. De är i stället där för att upplevas. I rummet, i nuet, och det är väl just i det ögonblicket som hans verk blir en liten motståndsficka till vårt vardagliga massmediebrus. Den skarpa oklarheten gör att jag måste stanna upp och tänka på vad jag ser, men också – hur jag upplever.

John Peter Nilsson